En berättelse om kärlek, vrede, svek, mjuka läppar och smärta

Hon är LSD… ger ett underbart rus… har flera baksidor…och är jävligt beroendeframkallande. Hon är vacker och hennes läppar är mjuka… men livsfarliga att kyssa! Hon är gjord av stål och har ett hjärta av sten… samma sten som hon krossat min skalle med… o nu kan jag inte tänka mer…

När din kropp inte längre fungerar… du fryser, utan henne…du är apatisk och kan inte fälla en tår… hon spökar i dina drömmar om natten… hon låter dig aldrig vila… 

När vredet inom dig gör att blodet kokar i din kropp… du vill straffa henne… skada henne… höra henne gråta…

När allt du kan göra är att försöka tänka klart… när du lyckas inser hur mycket du saknar henne… att ditt förstånd och alla dina principer ligger på havets botten sedan länge… 

Jag har fallit ner i en brunn… jag försöker ta mig ur… jag kan ta mig uppåt om jag kämpar… ibland kämpar jag för att falla längre ner, för att sedan börja klättra igen… har undrat många gånger, när når jag botten på brunnen… men ju mer jag tänker på det inser jag att det inte finns någon botten… det är bara en oändlig gyttja där nere…

Du och jag i bilen… Du och jag i gräset… i snön… Du och jag på havet…  i solen… i vinden… Du och jag på våren… på vintern… under stjärnorna…  Du och jag i vattnet… i regnet… när det åskar… Du och jag på hösten…. i värmen… vid brasan… Du och jag… 

När ditt vrede säger elaka saker till henne för att undvika att bli förlåten… o desperationen väljer att bryta med din bästa vän för att aldrig bli förlåten igen…  När du älskar henne…  saknar henne så att du håller på att brista… o inte längre orkar hålla i repet, ner för stupet… som du själv klättrat upp i…

När ovillkorlig kärlek från botten av mitt hjärta är missförstådd och ingen annan än du själv kan förstå hur det smärtar… och 8 dagar i veckan inte räcker till för att sörja… när obotlig kärlek straffar dig för dina synder… och den mentala bearbetningen tycks stå stilla… och du inser att du kommer att få leva med såret inom dig tills du dör…

När vägguret på georgegatan 2 börjar slå igen, då vet jag… att jag överlevt …