Jag trodde du var känslo-död. Jag trodde du saknade samvete och hjärta, Jag trodde aldrig på ditt "jag älskar dig" Eller rättare sagt tiden som gick och dina handlingar visade inget annat än just bristen på kärlek & Känslor.

Nu när mina tårar för dig har torkat ut och jag inte har något mer att ge eller kämpa för, nu när jag förlorat allt så vaknar ditt hjärta till liv och du fäller tårar för mig.

"Konstigt" är hur jag beskriver det... Jag förstår inte.. är det makten över mitt hjärta som du nyligen insett du mist som skapar paniken inom dig?

Du skadade min naiva själ, du skadade allt kvinnligt inom mig.

Mina förhoppningar och mina drömmar krossade du. Mitt hjärta har inte endast slutat slå för dig utan för alla, Jag har helt enkelt stängt av och jag har byggt murar av stål runt mig. Murar som är special byggda mot just dig.. Du kan hoppas, du får gråta ,du får tänka och du får drömma.

Jag är numera immun mot dig min vän. Det enda som återstår är ännu ett ärr.
Jag ser tillbaka och jag ler. :)