En berättelse om kärlek, vrede, svek, mjuka läppar och smärta

Hon är LSD… ger ett underbart rus… har flera baksidor…och är jävligt beroendeframkallande. Hon är vacker och hennes läppar är mjuka… men livsfarliga att kyssa! Hon är gjord av stål och har ett hjärta av sten… samma sten som hon krossat min skalle med… o nu kan jag inte tänka mer…

När din kropp inte längre fungerar… du fryser, utan henne…du är apatisk och kan inte fälla en tår… hon spökar i dina drömmar om natten… hon låter dig aldrig vila… 

När vredet inom dig gör att blodet kokar i din kropp… du vill straffa henne… skada henne… höra henne gråta…

När allt du kan göra är att försöka tänka klart… när du lyckas inser hur mycket du saknar henne… att ditt förstånd och alla dina principer ligger på havets botten sedan länge… 

Jag har fallit ner i en brunn… jag försöker ta mig ur… jag kan ta mig uppåt om jag kämpar… ibland kämpar jag för att falla längre ner, för att sedan börja klättra igen… har undrat många gånger, när når jag botten på brunnen… men ju mer jag tänker på det inser jag att det inte finns någon botten… det är bara en oändlig gyttja där nere…

Du och jag i bilen… Du och jag i gräset… i snön… Du och jag på havet…  i solen… i vinden… Du och jag på våren… på vintern… under stjärnorna…  Du och jag i vattnet… i regnet… när det åskar… Du och jag på hösten…. i värmen… vid brasan… Du och jag… 

När ditt vrede säger elaka saker till henne för att undvika att bli förlåten… o desperationen väljer att bryta med din bästa vän för att aldrig bli förlåten igen…  När du älskar henne…  saknar henne så att du håller på att brista… o inte längre orkar hålla i repet, ner för stupet… som du själv klättrat upp i…

När ovillkorlig kärlek från botten av mitt hjärta är missförstådd och ingen annan än du själv kan förstå hur det smärtar… och 8 dagar i veckan inte räcker till för att sörja… när obotlig kärlek straffar dig för dina synder… och den mentala bearbetningen tycks stå stilla… och du inser att du kommer att få leva med såret inom dig tills du dör…

När vägguret på georgegatan 2 börjar slå igen, då vet jag… att jag överlevt …

MIN AKILLESHÄL

Försegla din mun... säg inget mer...

Du slår mig med din röst...

Jag försöker... men för mig finns ingen tröst...

Det är inbördeskrig inuti min kropp...

Det finns ingen förmildrande omständighet...

när mina drömmar möter verklighet...

Jag var oproffisionell... men mina känslor ljög inte...

när vi delade ett liv med en blick...

Men med knuten näve... slog du till så hårt det gick...

Du lämnar mig med segertal ur ett kärleksslag med ärr och öpnna sår...

Du vann... med ditt leende och charm...

Älskling titta på mitt hjärta och din arm...

Vi delade mycket glädje... men detta va ju bara början...

Vi skulle ju se världen... och älska på en sommaräng...

Nu brottas jag med dödslängtan... i min kalla dubbelsäng...

Dom sista orden jag vill höra:

"Jag ångrar alltihop... du va allt jag ville ha...

älskar dig... hälsningar från USA..."

Kyss mig... Kyss mig hårt...

Kyss mig smärtsamt... fjäderlätt... och hämningslöst...

Kyss mig som du vill... på ett sätt som jag förtjänar villkorslöst...

I döda vinkeln ser jag allt som sker...

Den som gör dig illa... den skall slås ihjäl...

Du fattar inte... du är min akilleshäl...

Du är värd att dö för...
Ni kan skratta om ni vill...
håna oss... vi rör oss... ni står still…

Vill du fly? Låt oss fly tillsammans...

Det ligger röda rosor och tomhylsor i parken...

Älskling... våra fötter är en meter över marken...

A U-turn is exactly what I need, a breakaway from the patterns and the habits I’ve been ensnared in for years. Much have happened and most of it I’m not proud or happy about. I’ve once again been slapped in the face by reality, a wake-up call from my immature and naïve way of thinking. I have never in 7 years had the courage to change my life into anything better. I have been too comfortable and lazy to do anything about it. It’s funny how much I’m willing to change, now that I have been pushed up against the wall, now that I actually and honestly have nothing positive left around me. The people, the surroundings, the energy and the love is all blurred into one big black ugly cloud and I cannot even state that the memories are worth fighting for. People failed me, people I really cherished and looked up to let me down. By not saying much at all, by not defending me and the bonds we share, they created despair and hatred in my heart and a little judgment. I’m happy the human-mind is blessed with psychological self-defense against unhappy memories and painful experiences or else how would we ever be able to move on and continue the pursuit of happiness.
I will move on, and I hope and pray that I never turn back and I hope that when feeling weak I will remember why I left and that the past is not worth my pain and misery. That I in fact deserve love and understanding,
So with a big FUCK YOU very much my dear friends, Farewell. :-)

Early was the morn,
Flowers filled with dew,
I became somebody through lovin’ you,
Softly as a child,
Born in natural rain,
I predict the seasons to go unchanged,

 
 Warm was the sun,
That covered my body, soul,
Reminded me of you as I first known,
Those were the days,
The days that changed my life and made me new,
I became somebody through loving you

Sometimes in life,
You run across a love unknown,
Without a reason, it feels like you belong,

Hold on dear life,
Don’t go off running from what’s new
I became somebody through lovin you
I became somebody through lovin you
Oh I became somebody through lovin you

Jag trodde du var känslo-död. Jag trodde du saknade samvete och hjärta, Jag trodde aldrig på ditt "jag älskar dig" Eller rättare sagt tiden som gick och dina handlingar visade inget annat än just bristen på kärlek & Känslor.

Nu när mina tårar för dig har torkat ut och jag inte har något mer att ge eller kämpa för, nu när jag förlorat allt så vaknar ditt hjärta till liv och du fäller tårar för mig.

"Konstigt" är hur jag beskriver det... Jag förstår inte.. är det makten över mitt hjärta som du nyligen insett du mist som skapar paniken inom dig?

Du skadade min naiva själ, du skadade allt kvinnligt inom mig.

Mina förhoppningar och mina drömmar krossade du. Mitt hjärta har inte endast slutat slå för dig utan för alla, Jag har helt enkelt stängt av och jag har byggt murar av stål runt mig. Murar som är special byggda mot just dig.. Du kan hoppas, du får gråta ,du får tänka och du får drömma.

Jag är numera immun mot dig min vän. Det enda som återstår är ännu ett ärr.
Jag ser tillbaka och jag ler. :)

Ja nu va de ett tag sen jag skrev här (känns så iaf). Inte hänt mycket de senaste tagit det extremt lugnt vilket börjar bli extremt tråkigt. Men ju tråkigare det blir desto mer beslutsam blir jag. Vilket i sin tur har en gynnsam effekt.

Vill verkligen ta mig härifrån nu,flykt är inte anledningen utan mer att mycket har förändrats. Saker och ting är Verkligen inte som förr. Alla har växt upp och gått sina olika vägar, tankar och känslor är inte samma. Ja, times have changed helt enkelt, dags att dra vidare i livet. Varför dröja sig kvar i det förflutna? Eller hoppas på att saker och ting ska "reversa"? Känt att jag gjort mitt nu och fått nog av det dessutom. Nostalgerat en hel del de senaste två dagarna, gått igenom gamla bilder på vänner och lyssnat på gammal musik, kände klumpar i halsen och en längtan av att spola tillbaka tiden. Var inte så längesen man var en fjortis och nu helt plötsligt är man för gammal? Vad exakt missa jag?..well, nu inser jag dock att t.om sådana tankar är farliga speciellt för en person som mig, som gärna gillar att fördjupa sig och drunkna i känslor. Vill heller inte avfärda dem,för då blir det förträngning på hög nivå..istället begränsar jag dem och ser tillbaka på mitt liv med ett leende på läpparna. Vad mer kan jag egentligen göra? Förutom att utvecklas på alla plan och bli en bättre människa :) That's what im aiming for iaf. Vill dock dela med mig av Lite wonderful pics på människor som haft stort intryck i mitt liv innan jag avslutar, Enjoy och känn er älskade! ;D  

Sett en del filmer idag för att fördriva tiden,kollat på en av mina nya favoriter för tredje gången! Nämligen August Rush. En grymt bra film som jag rekommenderar starkt! Här är en liten peek. SE DEN!

Är så trött på bortskämda människor..ni vet sånna som är födda me en silversked upp i röven och som glidit genom livet på en räkmacka. Sånna människor som har det bra ekonomiskt har jobb,bilar,båtar osv ser ner på människor som inte har det. (inte alla,men de flesta) Spec bland unga människor och spec här i äckliga Mellerud.

Det värsta me dessa fjollor är att de tror de är bättre och högre än andra bara för att de växt upp i en trygg familj,me vovve,villa o volvo och aldrig riktigt haft mer problem än "Min pappa skrek på mig" Well enligt mig är dessa människor de svaga,de egoistiska och de ytliga. Allt i deras liv handlar om pengar och utseende. Har man pengar är man värd respekt i deras lilla bubbla called a life. Vänskap för dem är inte mer än att det ska vara lönsamt att vara vän med någon, ..ja varför ska jag vara vän med någon som inte ger mig nått? De räknar och skriver ner sina vänskapliga tjänster för att få de tillbaka. De gör ingenting från godheten av deras hjärta,de gör ingenting för någon behövande inte ens sin egen familj...eller jo! om de får något i gengäld :)

Vad vet dem om smärta och motgångar? Råkar dem möta någon som har en "trasig" själ blir dem skrajja eller börjar slicka röv. Självklart..Denna människa väcker en obehaglig känsla i dem..Den väcker en död röst...deras samvete. Deras hjärtan som legat o sovit sen dem föddes. Well jag hoppas de kan ta me sig sina pengar och hus till graven...det kanske återupplivar dem?

Haha,blir full i skratt när jag tänker på sånna...samtidigt bokstavligt talat äcklad. Trångsynta små människor. Ska be för er Må gud skänka er något som tex. Ett hjärta,ett samvete eller lite medkänsla för omvärlden.