Kändes skönt att komma ut i naturen och bokstavligt talat låsa ut alla människor under 4 dagars tid, kände mig totalt avslappnad. Släppte alla tankar, krav och måsten hemma och njöt till max. Men en kväll kom de tillbaka,näst sista dagen.. Där under bar himel och fullmåne på sjön kom mina allra värsta och bästa minnen upp i min hjärna... Jag såg dem som någon film på repeat i min skalle, mentala bilder.. jag kom in i tankarna så mycket att jag nästan kände doften av minnena.. De var så starka. Saknade pappa så mycket, och för en gångs skull mindes jag inte mycket negativt utan snarare allt positivt... han var en fantastisk människa, lite väl hård... men livet har bränt honom ordentligt. Jag kommer kanske aldrig förlåta honom, det vet jag inte än.. men när jag minns honom så minns jag kärlek och trygghet. Jag kände mig verkligen älskad.. jag saknar de, det stabila.
Anyways... saker och ting blev som dem blev och allting har kanske sin förklaring har tänkt alltför mycket på det och det växer bara mer ilska och frågor inom mig. Helt klart ett oavslutat kapitel i mitt liv... men ska man behöva avsluta något så starkt till någon så nära som ens egen pappa? Livet suger ibland så är det med det...  =)

IAF, Blev inget Oslo med tanke på att jag valde att dra mig ut på sjön istället och slappna av. Är hemma nu hur som helst och längtar redan tillbaka till naturen. Jag måste vara en skogsmulle ändå :) Some pic's